I Kulturvårdens Fotspår: För ett år sedan

För ganska precis ett år sedan påbörjade vi en kurs, Restaureringsprocessen II, innan så hade vi haft kursen Restaureringsprocessen I en mer teoretisk kurs, i del två fick vi en mer praktisk inblick i hur det kan gå till vid ett restaureringsarbete. Vi fick agera antikvarisk kontrollant på en pågående restaurering och arbeta med den rent praktisk biten på en annan restaurering. Arbetet utförde vi på Norrbys Museigård, ungefär 1,5 mil söder om Visby.

Huvudbyggnaden till vänster och Svinhuset som vi fick vara med och göra en ny ventilationstrumma
till. Dock arbetade vi med den vänstra och inte den högra. Den här bilden är tagen året
innan då vår klass var på Norrbys och fick göra uppmätningar.

År 1653 omnämns gården Norrbys för första gången, i den så kallade Revisionsboken. Den första kartan från åren 1701-1702 visar att gårdstomten har legat på ungefär samma plats som den gör idag. Närmast gården låg ängs- och hagmarker, västerut fanns en stor skogsbevuxen beteshage (Västerhage), längre bort låg åkrar. Gården blev skattehemman efter att den friköptes från Kronan år 1790. Då var mangårdsbyggnaden av sten och övriga hus av trä i skiftesverk.
Lagaskiftet 1891 medförde en bättre arrondering, ägorna samlades till två stora skiften: Hemskiftet närmast gården och Westerhagsskiftet. Den totala markarealen uppgick då till 57 hektar.
Gården har tillhört samma släkt från 1728 fram till 1995, då den siste ägaren dog. Från 1930-talet har få förändringar skett, och markanvädningen har varit densamma förutom ängsmarken som numera är beväxt med skog. Mangårdsbyggnaden som finns på plats idag byggdes 1936, tio år efter att ladugården byggdes, år 1926. Hela gården med gårdstomt, infartsallé och kvarndamm är numera byggnadsminnesförklarade sedan år 2002.
Kycklinghuset, som vår grupp var antikvariska kontrollanter för, uppfördes troligen mellan år 1926 och 1936. Byggnaden hade en viktig funktion på gården då hela gårdens främsta inkomstkällan kom från kycklinguppfödning och äggproduktion.
Kycklinghuset genomgick en yttre restaurering år 20063, då takkonstruktionen byt-tes ut helt på grund av rötskada, samt den utvändiga väggpanelen. Fönstersnickerier gjordes helt nya efter den gamla förlagan. Papp spikades fast under eternitplattorna. Komplettering av nya plattor gjordes.

Foto: Hedda Rabe

Taket efter, dock hann vi aldrig under tiden vi läste kursen vara med och lägga dit det nya skiffertaket.
Foto: Hedda Rabe.

Den restaurering som skulle göras av kycklinghusets tak blev större än planerat då rötskadorna som drabbat alla takstolar visade sig vara större än förväntat. De yttersta takstolarna fick sina tidigare förstärkningar utbytta och de resterande takstolarna var så pass angripna att de var tvungna att bytas ut helt. Rekonstruktioner av de befintliga takstolarna utfördes. Takpapp lades i två lager istället för ett och drogs inte heller över kanten för fastspikning. Dessa ändringar gjordes för att undvika de sprickor i takpappen som tidigare inträffat på grund av att träet rört sig och som i sin tur lett till att fukt lättare trängt in i takkonstruktionen.

Synlig röta p.g.a fukt.

Beslut om de åtgärder som frångick den ursprungliga åtgärdsplanen togs i samråd mellan byggherre, entreprenörer samt antikvariska kontrollanter. Förutom ovan beskrivna ändringar av takpappen diskuterades det även bland annat fram att en luftspalt behövdes och att stuprännan som var ett senare tillägg skulle monteras ner, då denna inte ansågs vara nödvändig för byggnaden. En önskan var att kunna återanvända orginalplattorna i eternit, men då detta är förbjudet enligt lag var detta ej möjligt och Ivarskiffer fick istället användas.

Taket före med eterniten kvar.

Ivarskiffer.
Foto: Hedda Rabe.

Vår grupp agerade inte enbart som antikvariska kontrollanter, utan vi var även med och jobbade rent praktisk med gårdens svinhus, där vi fick den stora äran att göra en ny ventilationstrumma.

Foto: Hedda Rabe

Den färdiga ventilationstrumman, svinhusets loft.
Foto: Hedda Rabe.

Även denna, precis som kycklinghusets tak, hade blivit hårt utsatt för väder och vind, vilket gjorde att vi kunde i princip inte återanvända något av det tidigare virket till den nya huven. Det var även så pass illa att vi fick byta ut en stor del av trumman som gick genom svinhusets loft.

Ventilationshuven före utförd restaurering. Där vi först tog isär den del för del, tyvärr (som det syns på bilden) så gick två av benen av på huven i samband med att den togs ner. Dock innan vi började ta isär den så gjorde vi uppmätningar och ritningar av den för att vi sedan skulle kunna genomför en exakt rekonstruktion utav den tidigare ventilationshuven. Vilket var både byggherrens och de antikvariska kontrollanternas önskemål.

Den nya ventilationshuven, före målningen. Denna bild visar på hur pass mycket vi var tvungen att byta ut av virket för att kunna återskapa den. Ett tydligt tecken på hur mycket väder och vind kan påverka. En annan del som är fascinerande är att få en inblick vilket arbete som lagts ner på denna ventilationshuv, med tanke på att den är till för ett svinhus så är den oerhört vackert utformad och inget som är gjort i en handvändning.