 |
| Taket på Kycklinghuset i Norrbys. |
Vad
är eternit?
Eternit
är en konststen av asbestcement, en man vid namn Ludvig Hatchek
patenterade eterniten 1900. Detta efter att ha köpt en
asbestvarufabrik i Österrike, fabriken hade tillverkat både
asbestpappa och asbestpapper. Till en början försökte Hachek till
verka stenplattor, utan något lyckat resultat, som en sista utväg
kom han på idén att använda sig av cement som bindemedel, vilket
gav ett gott resultat. Detta döptes då till eternit, efter det
latinska ordet för evighet -aeternitas.
Asbest
Asbest
är samlingsnamn för i naturen en rad långfibriga förekommande
mineraler och kommer från det grekiska ordet för
outsläcklig asbestos, på
grund av dess eldsäkra egenskaper. Ämnet förekom till en
början i vekarna till oljelampor och skyddskläder och
bryts huvudsakligen i Uralbergen och republiken Tuva i Ryssland,
även i Kina, Kanada, Sydafrika och Kazakstan. Dess damm svävar
väldigt långt i luften då de är mycket lätta och tunna. Att
andas in detta kan orsaka olika former av lungsjukdomar.
Problemet
om det andas in är att makrofagerna (en typ av vita blodkroppar som
finns i lungorna) inte kan bryta ner asbestfibrerna fullständigt,
detta gör att vävnader i lungorna växer. De små asbestfibrerna
ger så kallad dammlunga, de mellanstora fibrerna mesoteliom,
allvarlig tumörsjukdom, de långa asbestfibrerna orsakar lungcancer.
Produktionsprocess
I
produktion av eternit finns det två olika tillvägagångssätt,
torrmetod och våtmetod.
Vid
våtmetoden bearbetas asbesten först i en kollergång eller
stångkvarn och transporteras därefter till den så kallade
holländaren. I denna blandas asbest, cement, vatten och eventuell
färg enligt vissa proportioner till en homogen massa.
I
upptagningsmaskinen avvattnas massan i samband med upptagning på
metallduks-cylindrar. Den tunna banan av fuktig asbestcementmassa
överförs på ett ändlöst filtband och vidare till formatvalsen på
vilken massan lindas upp till önskad tjocklek.
Efter
tillskärning placeras de mjuka råplattorna mellan formplåtar.
Efter ungefär 12 timmar är plattorna tillräckligt hårda för att
kunna skiljas från plåtarna och transporteras till lager för
vidare behandling så som formattillpassning och håltagning.
Licens
för att tillverka asbestcementplattor enligt torrmetoden fick
Svenska Invarit ensamrätt på i Sverige, 1953, denna förvärvade de
från John Mansville i USA. Torrmetoden skiljer sig från våtmetoden
på så sätt att ingen direkt inblandning av vatten behövs i
asbestcement för att få blandningen homogen.
Massan påföser
till maskinen i ett jämt skikt, som glider ut på ett transportband
och komprimeras under perforerade valsar och därav avlägsnas den
inneslutna luften. Därefter påsprutas vatten medan massan passerar
en kompressionsvals. Materialet skärs sedan upp i plattor efter att
ha komprimerats ytterligare.
Torrmetodens
fördel var till mestadel att torktiden minskades kraftigt. Men i och
med det farliga asbestsdammet så var det sämre sett ur en
arbetsmiljövinkling då torrmetoden dammade betydligt mer.
Produktion
Skandinaviska
Eternit AB:s produktion anses som relativt låg och jämn från 1907
och till slutet av 1920-talet, dock med ett fall under första
världskriget i och med stagnation inom byggbranschen och att
råvarutillgången hade minskat. Då kriget gjorde att asbesten från
Ryssland avstängdes och fick då endast mindre kvantiteter från
Kanada.
År
1915 tillverkade ungefär 2 000 000 kg eternitskiffer, där
nettoförsäljningsvärdet var nästan på 500 000 kr, 10 år senare
låg produktionen på ungefär samma nivå och ytterligare 10 år
senare hade produktionen gått upp ordentligt. 1935 hade företagets
årsproduktion nästan sjudubblats och försäljningsvärdet
femdubblats.
Ökningen
berodde förmodligen på breddningen som gjordes av sortimentet, där
bland annat lansering hade gjorts vid Stockholmsutställningen 1930
och en allmän expansion hade skett i byggbranschen.
Produktionssiffrorna
ökade rejält mellan 1934-35 där den nådde sin topp 1939, med en
produktion på över 35 000 ton. Dock dalade siffrorna under andra
världskriget på grund av råvarubrist. Efter kriget kom
produktionen igång igen och låg i genomsnitt mellan 35 - 40 000 ton
per år. På 1950-talet går siffrorna upp ytterligare och pendlade
mellan 50 - 60 000 ton per år. 1976 halverades tillverkningen för
att sedan läggas ned helt 1977.
Historik
och användningsområden
Asbestcementskivan
eternit har använts som byggnadsmaterial i mer än 100 år.
Materialet blev uppskattat i och med att det var starkt och tålde
höga temperaturer, vilket var något som gjorde att materialet
ansågs kunna hålla för evigt. Efter andra världskriget började
eterniten användas flitigt, det främsta användningsområdet var då
fasad- och takbeläggning.
Skandinaviska
Eternit AB; Bolaget bildades 4 april 1906 i Malmö och köpte
därefter in den svenska, norska och danska patenten. Skandinaviska
Eternit AB var från starten delägt mellan Skånska
Cementaktiebolaget och danska maskinfirman F.L. Smidth & Co i
Köpenhamn. Skånska Cementaktiebolaget hade flertalet skäl att
involvera sig i branschen, dels hade företaget tillgång till mark
och övertalig arbetskraft i Lomma, då eterniten till 90% består av
cement så var detta perfekt där de tidigare haft
cementtillverkning, lades ned 1905 och startade då eternitfabriken
istället.
När
eterniten började tillverkas i Sverige lanserades den som
skifferimitation, då eternitplattornas format var inspirerade av den
traditionella takskiffertillverkningen. Eterniten användes just som
takmaterial i huvudsak under början av 1900-talet. 1924 började de
korrugerade plattorna produceras och blev en av de mest framgångsrika
eternitprodukterna, vilket blev väldigt vanligt förekommande på
ladugårdstak och industribyggnader. De asbestfria
fibercementplattorna är än idag vanliga inom lantbruket, på grund
av dess fördel med att ingen kondens bildas på dem som det görs på
exempelvis plåttak.
I
stor utsträckning kom sidiplattan att användas främst till att klä
in äldre trähus. Men även i modern och nyskapade arkitektur.Bland
annat användes dem på de radhus som byggdes i Bagarmossen i
som
tillverkades av eternit. Specialbehandlade väggskivor för kök och
badrum med ett stort urval av färger och mönster fanns från 1930-
talet och framåt. Andra inredningsdetaljer är fönsterbänkar och
bänkskivor, som infärgades och polerades för att likna marmor.
Eterniten finns också på dolda platser i byggnader, där bland
annat skivan internit användes från slutet av 1950-talet på nästan
samma sätt som gipsskivor. Även ventilationsrör, vattenledningar,
blomlådor och möbler, där samarbete gjorde med olika designers,
formgivare och konstnärer.
I
mitten av 1970-talet kom det första asbestlarmet. Flera personer som
hade arbetat i eternitfabriken fick lungcancer och andningsbesvär,
som flertalet av de som arbetat med asbest dog av. Detta var
anledningen till att asbestsorten som ingått i eternit förbjöds
och 1977 upphörde tillverkningen av eternit. I och med förbudet är
det idag inte möjligt att använda sig av asbest i olika byggprojekt
och den gamla eterniten innehållande asbest får inte gå till
försäljning.
Stockholm
under 1950-talet. Annars var det främst andra sorters fasadplattor
gjorda av eternit som användes vid storskaliga byggnationer,
exempelvis Malmex som lanserades 1955. En rektangulär platta i
flertal kulörer, ytbehandlingen var av ånghärdad silikatfärg.
Malmex
blev relativt vanligt som fasad- material på skivhus med bärande
betong- stomme, ofta i kombination med tegel på husens kortsidor.
Dock användes eterniten främst som takmaterial under
miljonprogrammet. De flacka sadeltaken fick korrugerade
eternitplattor på flerfamiljshus, villor, radhus och kedjehus.
Takplattan Kvarto gjordes i litet format just för att passa på
småhus lanserades 1970 och blev Skandinaviska Eternit AB:s bäst
säljande produkt.
Det
var inte bara tak- och fasadmaterial som tillverkades av
eternit. Specialbehandlade väggskivor för kök och badrum med ett
stort urval av färger och mönster fanns från 1930- talet och
framåt. Andra inredningsdetaljer är fönsterbänkar och bänkskivor,
som infärgades och polerades för att likna marmor. Eterniten finns
också på dolda platser i byggnader, där bland annat skivan
internit användes från slutet av 1950-talet på nästan samma sätt
som gipsskivor. Även ventilationsrör, vattenledningar, blomlådor
och möbler, där samarbete gjorde med olika designers, formgivare
och konstnärer.
I
mitten av 1970-talet kom det första asbestlarmet. Flera personer som
hade arbetat i eternitfabriken fick lungcancer och andningsbesvär,
som flertalet av de som arbetat med asbest dog av. Detta var
anledningen till att asbestsorten som ingått i eternit förbjöds
och 1977 upphörde tillverkningen av eternit. I och med förbudet är
det idag inte möjligt att använda sig av asbest i olika byggprojekt
och den gamla eterniten innehållande asbest får inte gå till
försäljning.
Marknadsföring
De
stora världsutställningar som hölls var en viktig del i exponering
för nya varor. Dessa utställningar fungerade som en
försäljningskanal gentemot grossister och privatpersoner. Pressen
skrev om utställningarna och dess utställningsföremål. De
medaljer som det fanns möjlighet att vinna kunna även de valet
av utformningen och arkitekturen gick tillväga. användas i
reklamsyfte.
Skandinaviska
Eternit AB fick flertalet diplom perioden 1907-1937 för
deltagande i olika industri-, slöjd- och konstutställningar. 1907
fick de en silvermedalj för att ha infört och tillverkat eterniten
som bra och ganska billigt taktäckningsämne, där detta gav dem
mycket positiv publicitet och reklam.
Dessa
utställningar kunde ha stor publik, där besökare lockades bland
annat med en form av folkfest, både nöjesfält och dansbanor
användes för att ibland förstärka ett arrangemang. Även mindre
tillställningar i hushållningssällskap eller hantverksföreningar
deltog de i, allt för att stärka företagets varumärke och skapa
sig ett gott rykte.
Världsutställningen
som hölls i Stockholm 1930 hade en viktig roll i funkisstilen och
eternitens popularitet.15 Denne
brukar betraktas som funktionalismens stora genombrott i Sverige.
Utställningsarkitekt var Gunnar Asplund och hade det övergripande
ansvaret för den arkitektoniska utformningen.
Intentionen
med utställningen var att hålla fokus på föremålen och få dem
att framstå från sin bästa sida. Men det var byggnaderna som det
kom att diskuteras runt och det som har tagit sig vidare till
eftervärlden. I pressen handlade diskussionerna om för respektive
emot funktionalismen.
Eterniten
och glaset var de stora fasadmaterialen på utställningen, som
Skandinaviska Eternit AB levererade.
I
ett nummer av Byggmästare beskriver
Asplund hur förutsättningarna var och hur valet av
utformningen och arkitekturen gick tillväga. Ett annat sätt
att arbeta med sin reklam var att använda sig av de goda vitsord som
fanns från redan aktuella användare.
Materialets
tekniska egenskaper
Asbest
och asbesthaltiga produkter har använts i många sammanhang och
under lång tid på grund av asbestens speciella egenskaper. Den tål
hög temperatur, vilket gör den väl ansedd ur brandskyddssynpunkt.
Asbesten
har god värmeisoleringsförmåga, vilket är en fördel gällande
taktäckningsmaterial, bland annat bildas ingen kondens på taket,
vilket sker med andra material som används till tak.
Asbestfibern
angrips inte av väder och vind, växter eller insekter, den är
också motståndskraftig mot oljor och fett. De material som består
av asbestblandning är därav slitstarka och asbest har även använts
i asfalt och vinylplast för golvbeläggningar. Asbestens
friktionsförmåga mattas inte vid långvarig nötning, detta gjorde
att den användes som bromsband i bilar och tåg. Asbesten är vävbar
och har därför använts i tillverkning av skyddskläder och filtar.
Mineralen har positivt laddade fibrer och låg elektrisk
ledningsförmåga, vilket har gjort den användbar i elektrisk
utrustning.
Den
fungerar även utmärkt som armeringsmaterial. Fibern är oerhört
tunn, men har trots detta mycket hög draghållfashet.
Asbestblandningen i eternit flerdubblar cementens draghållfasthet.
Dess naturligt spretiga ändar gör den också bra i blandningar med
cement och betong för att få en bättre vidhäftningsförmåga.
Fiberns hållbarhet gör att materialet mattas väldigt långsamt.
När
eterniten precis började produceras så hade de en mycket bred
målgrupp, där alla typer av byggnader representerades. Där det
fungerade att användas för institutioner, myndigheter, företag och
enskilda fastighetsägare. Det går inte att säga att någon
speciell grupp stod i blickfånget för eternitföretagen.
1920-talet
kom den korrugerade plattan denna marknadsfördes som perfekt
för lantbruksbyggnader och industrier. Dessa plattor började
produceras i vitcement 1955 för fasadbeklädnad.
Vård
och underhåll
Eternit
har börjat försvinna alltmer från tak och fasader, men i och med
att eterniten är eldbeständig och åldras vackert finns det ingen
direkt anledning till att byta ut plattorna. Möjligheterna som finns
om enstaka plattor ska bytas ut är att då välja fibercementplattor
som inte innehåller asbest, men har samma utseende som de gamla
eternitplattorna. Det finns också material att laga med och speciell
färg att måla med, dessa produkter finns att tillgå på bygg- och
färgvaruhus. Det som inte bör göras är att tvätta
eternitplattorna med en högtryckstvätt eller skada plattan så att
det dammar, då det gör att hälsofarliga dammet frigörs och
riskerar att andas in.
Vid
asbestarbete idag får bara någon få arbetstimma åt gången ägnas
åt detta, på grund av hälsofaran. Där ett speciellt tillstånd
krävs, detta visar på att arbetaren har gått en utbildning i hur
asbest hanteras på ett så säkert sätt som möjligt.
Eternit,
ett ekologiskt material?
Eterniten
kan ibland vara utblandad med krokidolit (blå asbest, även kallad
blå lättbetong). Detta gör att en byggnad i det materialet får en
högre halt av radon, vilket i kombination med rökning anses idag
orsaka ca 500 dödsfall per år i Sverige.
Radium
finns i marken och vid sönderfall i jorden så avgår radon till den
luft eller vatten som finns i jordens porer. Normalt råder det
undertryck i hus, i förhållande till marken kan radonhaltig
jordluft sugas in om grundkonstruktionen är otät. Till exempel blå
gasbetong som är tillverkat av uranrik alunskiffer kan avge radon.
Då
eternit är ett form av evighetsmaterial så är det inte nedbrytbart
och därav sett inte ekologiskt. Materialet som innehåller asbest
fraktas därför i slutna behållare och deponeras på specialdeponi
vid asbestsanering.
Kulturarv
Eternitens
uppkomst var en stor del av 1900-talets historia, tillsammans
med funkisstilen, folkhemmets uppbyggnad och 1950-talets
optimala framtidstro.
Den
är också en del i historien på grund av en av våra tiders största
arbetsmiljöskandaler, då farorna med asbesten hade förringats och
förbisetts av bolaget och inga direkta skyddsåtgärder hade åtagits
på arbetsplatserna vilket gör eterniten till ett så kallat
problematiskt kulturarv som gör det extra värt att bevara och
påminnas om.
I
boken Asbestarbetarena
berättar av
Mary Andersson beskrivs detta av flera av de som arbetade vid
Eternitfabriken i Lomma. Bland annat i en intervju med en man vid
namn Knut Persson beskriver han hur de kallade honom på en
undersökning 1958, där de vidhöll att han var fullt frisk. Men
att det sedan framkommit att läkaren var mutad av bolaget och därför
gav klartecken till arbetarna. Dock fanns det nedskrivet i
journalerna att det hade skett förändring på en lungan, fast det
berodde inte på arbete med asbesten enligt läkaren som utförde
undersökningen. Vid en läkarundersökning efter att fabriken hade
lagts ned drygt 20 år senare visade det sig att han led av
asbestlunga, mesoteliom.
Idag
finns det ett intresse i byggnadsvård- och kulturmiljökretsar för
eterniten. Materialet har mer än 100 år på nacken och har blivit
mindre kontroversiellt att hävda dess bevarandevärde. Bland annat
används eternitliknande material vid nybyggnationer, det stämmer
inte överens exakt på kulör och format, men är väldigt likt de
gamla eternitplattorna.
Eternitplattorna
har inte varit illa omtyckta enbart på grund av att asbesten i dem
är farlig, utan också för att de har ansetts som fula av många.
Detta var det flera som ansåg redan innan asbestskandalen på
1970-talet. Plattorna fick dras med öknamn som ”fattiglappar”
och ”tattarkex”.
Idag
har det gått tillräckligt lång tid sedan skandalen, historien har
så att säga gått varvet runt och eterniten har åldrats. Det
tidigare kritiserade materialet har nu fått patina och har börjat
värnas av antikvarier.
Eterniten
beskrivs idag som något lätt att använda sig av och något som
inte kräver direkta underhåll, även att det åldras vackert. Om
det skulle behöva bytas ut så nytillverkas eterniten utan
asbestblandning.
Vid
en renovering av Vällinby centrum tog byggnadsantikvarien Britt
Wisth upp att eterniten är ett av alla de moderna material som vi
måste lära oss att hantera ur ett antikvariskt perspektiv. Så att
inte en hel epoks särdrag renoveras bort.
1909
utförde Skandinaviska Eternit AB taktäckning av de nybyggnader som
gjordes till Kungl. Veterinärinstitutet. Idag tillhör dessa
byggnader Stockholms universitet och förvaltas av Akademiska hus,
denna anläggning blev under 1990-talet byggnadsminne. I Slutet av
1990-talet byttes taken ut mot asbestfria eternitplattor, i ungefär
samma färg och storlek som de gamla.
De
som utförde arbetet kunde informera om att det inte var något fel
på de gamla eternitplattorna, det var den underliggande takpappen
plåtavtäckningar och ränndalar som inte var i gott skick och var
det som främst behövde bytas ut.
Dock
valdes plattorna att bytas ut för att det var gick lättare och
snabbare att riva den gamla taktäckningen och ersätta den med ny
likvärdig. Det tar längre tid och kräver stor försiktighet att ta
loss de gamla spikade plattorna utan att skada dem, för att kunna
återanvända dem igen. Det negativa sidan var att 90 års patina
gick förlorad.
-Texten är hämtad från artikel som jag skrev i en kurs om byggnadsmaterial.
