Ett färdigt examensarbete

Ringmurens norra sida 1840-tal.

Tänka sig att jag och ringmur faktiskt kommer skilda vägar snart, eller ja, så mycket skilda vägar som det nu är möjligt att gå från något av det roligaste jag har gjort under min studietid. Restaureringar och förändringar som ringmuren har genomgått under 1800-talet.

Till exempel så har det varit ett känt fenomen att ringmuren har rasat ungefär vart 50:e år, men mina efterforskningar visar på fem kända ras bara under 1800-talet. Spännande! Det är roligt när ens arbete träffar på fynd och det går att dra slutsatser som inte gjorts tidigare. Dessutom så har alla ras utom ett skett i januari och februari. Vilket tydligt visar på att ringmuren lider av frostsprängningar i bruket. Nörden i mig jublar över den här upptäckten!

Eternit -Ett problematiskt kulturarv

Taket på Kycklinghuset i Norrbys.

Vad är eternit? 

Eternit är en konststen av asbestcement, en man vid namn Ludvig Hatchek patenterade eterniten 1900. Detta efter att ha köpt en asbestvarufabrik i Österrike, fabriken hade tillverkat både asbestpappa och asbestpapper. Till en början försökte Hachek till verka stenplattor, utan något lyckat resultat, som en sista utväg kom han på idén att använda sig av cement som bindemedel, vilket gav ett gott resultat. Detta döptes då till eternit, efter det latinska ordet för evighet -aeternitas.

Asbest

Asbest är samlingsnamn för i naturen en rad långfibriga förekommande mineraler och kommer från det grekiska ordet för outsläcklig asbestos, på grund av dess eldsäkra egenskaper. Ämnet förekom till en början i vekarna till oljelampor och skyddskläder och bryts huvudsakligen i Uralbergen och republiken Tuva i Ryssland, även i Kina, Kanada, Sydafrika och Kazakstan. Dess damm svävar väldigt långt i luften då de är mycket lätta och tunna. Att andas in detta kan orsaka olika former av lungsjukdomar.

Problemet om det andas in är att makrofagerna (en typ av vita blodkroppar som finns i lungorna) inte kan bryta ner asbestfibrerna fullständigt, detta gör att vävnader i lungorna växer. De små asbestfibrerna ger så kallad dammlunga, de mellanstora fibrerna mesoteliom, allvarlig tumörsjukdom, de långa asbestfibrerna orsakar lungcancer.

Produktionsprocess

I produktion av eternit finns det två olika tillvägagångssätt, torrmetod och våtmetod.

Vid våtmetoden bearbetas asbesten först i en kollergång eller stångkvarn och transporteras därefter till den så kallade holländaren. I denna blandas asbest, cement, vatten och eventuell färg enligt vissa proportioner till en homogen massa.

I upptagningsmaskinen avvattnas massan i samband med upptagning på metallduks-cylindrar. Den tunna banan av fuktig asbestcementmassa överförs på ett ändlöst filtband och vidare till formatvalsen på vilken massan lindas upp till önskad tjocklek.

Efter tillskärning placeras de mjuka råplattorna mellan formplåtar. Efter ungefär 12 timmar är plattorna tillräckligt hårda för att kunna skiljas från plåtarna och transporteras till lager för vidare behandling så som formattillpassning och håltagning.

Licens för att tillverka asbestcementplattor enligt torrmetoden fick Svenska Invarit ensamrätt på i Sverige, 1953, denna förvärvade de från John Mansville i USA. Torrmetoden skiljer sig från våtmetoden på så sätt att ingen direkt inblandning av vatten behövs i asbestcement för att få blandningen homogen.

Massan påföser till maskinen i ett jämt skikt, som glider ut på ett transportband och komprimeras under perforerade valsar och därav avlägsnas den inneslutna luften. Därefter påsprutas vatten medan massan passerar en kompressionsvals. Materialet skärs sedan upp i plattor efter att ha komprimerats ytterligare.

Torrmetodens fördel var till mestadel att torktiden minskades kraftigt. Men i och med det farliga asbestsdammet så var det sämre sett ur en arbetsmiljövinkling då torrmetoden dammade betydligt mer.

Produktion

Skandinaviska Eternit AB:s produktion anses som relativt låg och jämn från 1907 och till slutet av 1920-talet, dock med ett fall under första världskriget i och med stagnation inom byggbranschen och att råvarutillgången hade minskat. Då kriget gjorde att asbesten från Ryssland avstängdes och fick då endast mindre kvantiteter från Kanada.

År 1915 tillverkade ungefär 2 000 000 kg eternitskiffer, där nettoförsäljningsvärdet var nästan på 500 000 kr, 10 år senare låg produktionen på ungefär samma nivå och ytterligare 10 år senare hade produktionen gått upp ordentligt. 1935 hade företagets årsproduktion nästan sjudubblats och försäljningsvärdet femdubblats.

Ökningen berodde förmodligen på breddningen som gjordes av sortimentet, där bland annat lansering hade gjorts vid Stockholmsutställningen 1930 och en allmän expansion hade skett i byggbranschen.

Produktionssiffrorna ökade rejält mellan 1934-35 där den nådde sin topp 1939, med en produktion på över 35 000 ton. Dock dalade siffrorna under andra världskriget på grund av råvarubrist. Efter kriget kom produktionen igång igen och låg i genomsnitt mellan 35 - 40 000 ton per år. På 1950-talet går siffrorna upp ytterligare och pendlade mellan 50 - 60 000 ton per år. 1976 halverades tillverkningen för att sedan läggas ned helt 1977.

Historik och användningsområden

Asbestcementskivan eternit har använts som byggnadsmaterial i mer än 100 år. Materialet blev uppskattat i och med att det var starkt och tålde höga temperaturer, vilket var något som gjorde att materialet ansågs kunna hålla för evigt. Efter andra världskriget började eterniten användas flitigt, det främsta användningsområdet var då fasad- och takbeläggning.

Skandinaviska Eternit AB; Bolaget bildades 4 april 1906 i Malmö och köpte därefter in den svenska, norska och danska patenten. Skandinaviska Eternit AB var från starten delägt mellan Skånska Cementaktiebolaget och danska maskinfirman F.L. Smidth & Co i Köpenhamn. Skånska Cementaktiebolaget hade flertalet skäl att involvera sig i branschen, dels hade företaget tillgång till mark och övertalig arbetskraft i Lomma, då eterniten till 90% består av cement så var detta perfekt där de tidigare haft cementtillverkning, lades ned 1905 och startade då eternitfabriken istället.

När eterniten började tillverkas i Sverige lanserades den som skifferimitation, då eternitplattornas format var inspirerade av den traditionella takskiffertillverkningen. Eterniten användes just som takmaterial i huvudsak under början av 1900-talet. 1924 började de korrugerade plattorna produceras och blev en av de mest framgångsrika eternitprodukterna, vilket blev väldigt vanligt förekommande på ladugårdstak och industribyggnader. De asbestfria fibercementplattorna är än idag vanliga inom lantbruket, på grund av dess fördel med att ingen kondens bildas på dem som det görs på exempelvis plåttak.

I stor utsträckning kom sidiplattan att användas främst till att klä in äldre trähus. Men även i modern och nyskapade arkitektur.Bland annat användes dem på de radhus som byggdes i Bagarmossen i

som tillverkades av eternit. Specialbehandlade väggskivor för kök och badrum med ett stort urval av färger och mönster fanns från 1930- talet och framåt. Andra inredningsdetaljer är fönsterbänkar och bänkskivor, som infärgades och polerades för att likna marmor. Eterniten finns också på dolda platser i byggnader, där bland annat skivan internit användes från slutet av 1950-talet på nästan samma sätt som gipsskivor. Även ventilationsrör, vattenledningar, blomlådor och möbler, där samarbete gjorde med olika designers, formgivare och konstnärer.

I mitten av 1970-talet kom det första asbestlarmet. Flera personer som hade arbetat i eternitfabriken fick lungcancer och andningsbesvär, som flertalet av de som arbetat med asbest dog av. Detta var anledningen till att asbestsorten som ingått i eternit förbjöds och 1977 upphörde tillverkningen av eternit. I och med förbudet är det idag inte möjligt att använda sig av asbest i olika byggprojekt och den gamla eterniten innehållande asbest får inte gå till försäljning.

Stockholm under 1950-talet. Annars var det främst andra sorters fasadplattor gjorda av eternit som användes vid storskaliga byggnationer, exempelvis Malmex som lanserades 1955. En rektangulär platta i flertal kulörer, ytbehandlingen var av ånghärdad silikatfärg.

Malmex blev relativt vanligt som fasad- material på skivhus med bärande betong- stomme, ofta i kombination med tegel på husens kortsidor. Dock användes eterniten främst som takmaterial under miljonprogrammet. De flacka sadeltaken fick korrugerade eternitplattor på flerfamiljshus, villor, radhus och kedjehus. Takplattan Kvarto gjordes i litet format just för att passa på småhus lanserades 1970 och blev Skandinaviska Eternit AB:s bäst säljande produkt.

Det var inte bara tak- och fasadmaterial som tillverkades av eternit. Specialbehandlade väggskivor för kök och badrum med ett stort urval av färger och mönster fanns från 1930- talet och framåt. Andra inredningsdetaljer är fönsterbänkar och bänkskivor, som infärgades och polerades för att likna marmor. Eterniten finns också på dolda platser i byggnader, där bland annat skivan internit användes från slutet av 1950-talet på nästan samma sätt som gipsskivor. Även ventilationsrör, vattenledningar, blomlådor och möbler, där samarbete gjorde med olika designers, formgivare och konstnärer.

I mitten av 1970-talet kom det första asbestlarmet. Flera personer som hade arbetat i eternitfabriken fick lungcancer och andningsbesvär, som flertalet av de som arbetat med asbest dog av. Detta var anledningen till att asbestsorten som ingått i eternit förbjöds och 1977 upphörde tillverkningen av eternit. I och med förbudet är det idag inte möjligt att använda sig av asbest i olika byggprojekt och den gamla eterniten innehållande asbest får inte gå till försäljning.

Marknadsföring

De stora världsutställningar som hölls var en viktig del i exponering för nya varor. Dessa utställningar fungerade som en försäljningskanal gentemot grossister och privatpersoner. Pressen skrev om utställningarna och dess utställningsföremål. De medaljer som det fanns möjlighet att vinna kunna även de valet av utformningen och arkitekturen gick tillväga. användas i reklamsyfte.

Skandinaviska Eternit AB fick flertalet diplom perioden 1907-1937 för deltagande i olika industri-, slöjd- och konstutställningar. 1907 fick de en silvermedalj för att ha infört och tillverkat eterniten som bra och ganska billigt taktäckningsämne, där detta gav dem mycket positiv publicitet och reklam.

Dessa utställningar kunde ha stor publik, där besökare lockades bland annat med en form av folkfest, både nöjesfält och dansbanor användes för att ibland förstärka ett arrangemang. Även mindre tillställningar i hushållningssällskap eller hantverksföreningar deltog de i, allt för att stärka företagets varumärke och skapa sig ett gott rykte.

Världsutställningen som hölls i Stockholm 1930 hade en viktig roll i funkisstilen och eternitens popularitet.¹⁵ Denne brukar betraktas som funktionalismens stora genombrott i Sverige. Utställningsarkitekt var Gunnar Asplund och hade det övergripande ansvaret för den arkitektoniska utformningen.

Intentionen med utställningen var att hålla fokus på föremålen och få dem att framstå från sin bästa sida. Men det var byggnaderna som det kom att diskuteras runt och det som har tagit sig vidare till eftervärlden. I pressen handlade diskussionerna om för respektive emot funktionalismen.

Eterniten och glaset var de stora fasadmaterialen på utställningen, som Skandinaviska Eternit AB levererade.

I ett nummer av Byggmästare beskriver Asplund hur förutsättningarna var och hur valet av utformningen och arkitekturen gick tillväga. Ett annat sätt att arbeta med sin reklam var att använda sig av de goda vitsord som fanns från redan aktuella användare.

Materialets tekniska egenskaper

Asbest och asbesthaltiga produkter har använts i många sammanhang och under lång tid på grund av asbestens speciella egenskaper. Den tål hög temperatur, vilket gör den väl ansedd ur brandskyddssynpunkt. 

Asbesten har god värmeisoleringsförmåga, vilket är en fördel gällande taktäckningsmaterial, bland annat bildas ingen kondens på taket, vilket sker med andra material som används till tak. 

Asbestfibern angrips inte av väder och vind, växter eller insekter, den är också motståndskraftig mot oljor och fett. De material som består av asbestblandning är därav slitstarka och asbest har även använts i asfalt och vinylplast för golvbeläggningar. Asbestens friktionsförmåga mattas inte vid långvarig nötning, detta gjorde att den användes som bromsband i bilar och tåg. Asbesten är vävbar och har därför använts i tillverkning av skyddskläder och filtar. Mineralen har positivt laddade fibrer och låg elektrisk ledningsförmåga, vilket har gjort den användbar i elektrisk utrustning. 

Den fungerar även utmärkt som armeringsmaterial. Fibern är oerhört tunn, men har trots detta mycket hög draghållfashet. Asbestblandningen i eternit flerdubblar cementens draghållfasthet. Dess naturligt spretiga ändar gör den också bra i blandningar med cement och betong för att få en bättre vidhäftningsförmåga. Fiberns hållbarhet gör att materialet mattas väldigt långsamt. 

När eterniten precis började produceras så hade de en mycket bred målgrupp, där alla typer av byggnader representerades. Där det fungerade att användas för institutioner, myndigheter, företag och enskilda fastighetsägare. Det går inte att säga att någon speciell grupp stod i blickfånget för eternitföretagen. 

1920-talet kom den korrugerade plattan denna marknadsfördes som perfekt för lantbruksbyggnader och industrier. Dessa plattor började produceras i vitcement 1955 för fasadbeklädnad. 

Vård och underhåll

Eternit har börjat försvinna alltmer från tak och fasader, men i och med att eterniten är eldbeständig och åldras vackert finns det ingen direkt anledning till att byta ut plattorna. Möjligheterna som finns om enstaka plattor ska bytas ut är att då välja fibercementplattor som inte innehåller asbest, men har samma utseende som de gamla eternitplattorna. Det finns också material att laga med och speciell färg att måla med, dessa produkter finns att tillgå på bygg- och färgvaruhus. Det som inte bör göras är att tvätta eternitplattorna med en högtryckstvätt eller skada plattan så att det dammar, då det gör att hälsofarliga dammet frigörs och riskerar att andas in. 

Vid asbestarbete idag får bara någon få arbetstimma åt gången ägnas åt detta, på grund av hälsofaran. Där ett speciellt tillstånd krävs, detta visar på att arbetaren har gått en utbildning i hur asbest hanteras på ett så säkert sätt som möjligt.

Eternit, ett ekologiskt material?

Eterniten kan ibland vara utblandad med krokidolit (blå asbest, även kallad blå lättbetong). Detta gör att en byggnad i det materialet får en högre halt av radon, vilket i kombination med rökning anses idag orsaka ca 500 dödsfall per år i Sverige. 

Radium finns i marken och vid sönderfall i jorden så avgår radon till den luft eller vatten som finns i jordens porer. Normalt råder det undertryck i hus, i förhållande till marken kan radonhaltig jordluft sugas in om grundkonstruktionen är otät. Till exempel blå gasbetong som är tillverkat av uranrik alunskiffer kan avge radon.

Då eternit är ett form av evighetsmaterial så är det inte nedbrytbart och därav sett inte ekologiskt. Materialet som innehåller asbest fraktas därför i slutna behållare och deponeras på specialdeponi vid asbestsanering. 

Kulturarv

Eternitens uppkomst var en stor del av 1900-talets historia, tillsammans med funkisstilen, folkhemmets uppbyggnad och 1950-talets optimala framtidstro. 

Den är också en del i historien på grund av en av våra tiders största arbetsmiljöskandaler, då farorna med asbesten hade förringats och förbisetts av bolaget och inga direkta skyddsåtgärder hade åtagits på arbetsplatserna vilket gör eterniten till ett så kallat problematiskt kulturarv som gör det extra värt att bevara och påminnas om. 

I boken Asbestarbetarena berättar av Mary Andersson beskrivs detta av flera av de som arbetade vid Eternitfabriken i Lomma. Bland annat i en intervju med en man vid namn Knut Persson beskriver han hur de kallade honom på en undersökning 1958, där de vidhöll att han var fullt frisk. Men att det sedan framkommit att läkaren var mutad av bolaget och därför gav klartecken till arbetarna. Dock fanns det nedskrivet i journalerna att det hade skett förändring på en lungan, fast det berodde inte på arbete med asbesten enligt läkaren som utförde undersökningen. Vid en läkarundersökning efter att fabriken hade lagts ned drygt 20 år senare visade det sig att han led av asbestlunga, mesoteliom.

Idag finns det ett intresse i byggnadsvård- och kulturmiljökretsar för eterniten. Materialet har mer än 100 år på nacken och har blivit mindre kontroversiellt att hävda dess bevarandevärde. Bland annat används eternitliknande material vid nybyggnationer, det stämmer inte överens exakt på kulör och format, men är väldigt likt de gamla eternitplattorna. 

Eternitplattorna har inte varit illa omtyckta enbart på grund av att asbesten i dem är farlig, utan också för att de har ansetts som fula av många. Detta var det flera som ansåg redan innan asbestskandalen på 1970-talet. Plattorna fick dras med öknamn som ”fattiglappar” och ”tattarkex”. 

Idag har det gått tillräckligt lång tid sedan skandalen, historien har så att säga gått varvet runt och eterniten har åldrats. Det tidigare kritiserade materialet har nu fått patina och har börjat värnas av antikvarier.

Eterniten beskrivs idag som något lätt att använda sig av och något som inte kräver direkta underhåll, även att det åldras vackert. Om det skulle behöva bytas ut så nytillverkas eterniten utan asbestblandning.

Vid en renovering av Vällinby centrum tog byggnadsantikvarien Britt Wisth upp att eterniten är ett av alla de moderna material som vi måste lära oss att hantera ur ett antikvariskt perspektiv. Så att inte en hel epoks särdrag renoveras bort.

1909 utförde Skandinaviska Eternit AB taktäckning av de nybyggnader som gjordes till Kungl. Veterinärinstitutet. Idag tillhör dessa byggnader Stockholms universitet och förvaltas av Akademiska hus, denna anläggning blev under 1990-talet byggnadsminne. I Slutet av 1990-talet byttes taken ut mot asbestfria eternitplattor, i ungefär samma färg och storlek som de gamla. 

De som utförde arbetet kunde informera om att det inte var något fel på de gamla eternitplattorna, det var den underliggande takpappen plåtavtäckningar och ränndalar som inte var i gott skick och var det som främst behövde bytas ut.

Dock valdes plattorna att bytas ut för att det var gick lättare och snabbare att riva den gamla taktäckningen och ersätta den med ny likvärdig. Det tar längre tid och kräver stor försiktighet att ta loss de gamla spikade plattorna utan att skada dem, för att kunna återanvända dem igen. Det negativa sidan var att 90 års patina gick förlorad.

-Texten är hämtad från artikel som jag skrev i en kurs om byggnadsmaterial.

Examensarbete på en lördag

Okej det är lördagkväll och vad gör jag? Jo, jag sitter på skolan och skriver på mitt examensarbete. Vid tolv idag masade jag mig iväg till biblioteket, satt där tills dom stängde klockan fyra och gick sedan till skolmatsalen för att skriva vidare. Ingen är här, bara jag, jag är en nörd.

Idag skriver jag om de olika byggmaterialen som har använts i konstruktionen av Visby Stadsmur, gör en form av förklaring om de olika materialen. Här nedan kommer en liten beskrivning av de olika materialen.

Cement är ett hydrauliskt bindemedel, vilket kännetecknas av att det hårdnar genom

reaktion med vatten och är beständig mot vatten. Cement av den typ som vanligen används idag kallas för portlandcement, tillverkningstekniken som gjorde cementen snabbhårdnande med bättre hållfasthet patenterades i Storbritannien 1844. I Sverige började tillverkningen av cement i Lomma, Skåne, 1872. Cementen- och betongliknande material användes dock redan av romarna för ett par tusen år sedan. För dagens cementtillverkning utgör kalksten huvudråvaran tillsammans med lera som finmals och bränns i roterugnar. Materialet tappas därefter ut och kyls, som då har formen av kulor eller små klumpar, cementklinker.

Kalksten används i Sverige som beteckning för sedimentära bergarter, som huvudsakligen är uppbyggda av mycket finkornigt kalk- och lerslag samt fragment av djurskal. Färgen på

Kalkbrottet i Slite, Gotland.

den kalksten som bryts i landet är grå, brun, röd, svart och gulgrå. Strukturen är som regel tät och skiktad, men oliga lager i samma brott kan ha olika färg och textur.

För ett år sedan

För ganska precis ett år sedan påbörjade vi en kurs, Restaureringsprocessen II, innan så hade vi haft kursen Restaureringsprocessen I en mer teoretisk kurs, i del två fick vi en mer praktisk inblick i hur det kan gå till vid ett restaureringsarbete. Vi fick agera antikvarisk kontrollant på en pågående restaurering och arbeta med den rent praktisk biten på en annan restaurering. Arbetet utförde vi på Norrbys Museigård, ungefär 1,5 mil söder om Visby. 

Huvudbyggnaden till vänster och Svinhuset som vi fick vara med och göra en ny ventilationstrumma
till. Dock arbetade vi med den vänstra och inte den högra. Den här bilden är tagen året
innan då vår klass var på Norrbys och fick göra uppmätningar.

År 1653 omnämns gården Norrbys för första gången, i den så kallade Revisionsboken. Den första kartan från åren 1701-1702 visar att gårdstomten har legat på ungefär samma plats som den gör idag. Närmast gården låg ängs- och hagmarker, västerut fanns en stor skogsbevuxen beteshage (Västerhage), längre bort låg åkrar. Gården blev skattehemman efter att den friköptes från Kronan år 1790. Då var mangårdsbyggnaden av sten och övriga hus av trä i skiftesverk.
Lagaskiftet 1891 medförde en bättre arrondering, ägorna samlades till två stora skiften: Hemskiftet närmast gården och Westerhagsskiftet. Den totala markarealen uppgick då till 57 hektar.
Gården har tillhört samma släkt från 1728 fram till 1995, då den siste ägaren dog. Från 1930-talet har få förändringar skett, och markanvädningen har varit densamma förutom ängsmarken som numera är beväxt med skog. Mangårdsbyggnaden som finns på plats idag byggdes 1936, tio år efter att ladugården byggdes, år 1926. Hela gården med gårdstomt, infartsallé och kvarndamm är numera byggnadsminnesförklarade sedan år 2002. 
Kycklinghuset, som vår grupp var antikvariska kontrollanter för, uppfördes troligen mellan år 1926 och 1936. Byggnaden hade en viktig funktion på gården då hela gårdens främsta inkomstkällan kom från kycklinguppfödning och äggproduktion.
Kycklinghuset genomgick en yttre restaurering år 20063, då takkonstruktionen byt-tes ut helt på grund av rötskada, samt den utvändiga väggpanelen. Fönstersnickerier gjordes helt nya efter den gamla förlagan. Papp spikades fast under eternitplattorna. Komplettering av nya plattor gjordes.

Foto: Hedda Rabe

Taket efter, dock hann vi aldrig under tiden vi läste kursen vara med och lägga dit det nya skiffertaket.
Foto: Hedda Rabe.

Den restaurering som skulle göras av kycklinghusets tak blev större än planerat då rötskadorna som drabbat alla takstolar visade sig vara större än förväntat. De yttersta takstolarna fick sina tidigare förstärkningar utbytta och de resterande takstolarna var så pass angripna att de var tvungna att bytas ut helt. Rekonstruktioner av de befintliga takstolarna utfördes. Takpapp lades i två lager istället för ett och drogs inte heller över kanten för fastspikning. Dessa ändringar gjordes för att undvika de sprickor i takpappen som tidigare inträffat på grund av att träet rört sig och som i sin tur lett till att fukt lättare trängt in i takkonstruktionen.

Synlig röta p.g.a fukt.

Beslut om de åtgärder som frångick den ursprungliga åtgärdsplanen togs i samråd mellan byggherre, entreprenörer samt antikvariska kontrollanter. Förutom ovan beskrivna ändringar av takpappen diskuterades det även bland annat fram att en luftspalt behövdes och att stuprännan som var ett senare tillägg skulle monteras ner, då denna inte ansågs vara nödvändig för byggnaden. En önskan var att kunna återanvända orginalplattorna i eternit, men då detta är förbjudet enligt lag var detta ej möjligt och Ivarskiffer fick istället användas.

Taket före med eterniten kvar.

Ivarskiffer.
Foto: Hedda Rabe.

Vår grupp agerade inte enbart som antikvariska kontrollanter, utan vi var även med och jobbade rent praktisk med gårdens svinhus, där vi fick den stora äran att göra en ny ventilationstrumma.

Foto: Hedda Rabe

Den färdiga ventilationstrumman, svinhusets loft.
Foto: Hedda Rabe.

Även denna, precis som kycklinghusets tak, hade blivit hårt utsatt för väder och vind, vilket gjorde att vi kunde i princip inte återanvända något av det tidigare virket till den nya huven. Det var även så pass illa att vi fick byta ut en stor del av trumman som gick genom svinhusets loft.

Ventilationshuven före utförd restaurering. Där vi först tog isär den del för del, tyvärr (som det syns på bilden) så gick två av benen av på huven i samband med att den togs ner. Dock innan vi började ta isär den så gjorde vi uppmätningar och ritningar av den för att vi sedan skulle kunna genomför en exakt rekonstruktion utav den tidigare ventilationshuven. Vilket var både byggherrens och de antikvariska kontrollanternas önskemål.

Den nya ventilationshuven, före målningen. Denna bild visar på hur pass mycket vi var tvungen att byta ut av virket för att kunna återskapa den. Ett tydligt tecken på hur mycket väder och vind kan påverka. En annan del som är fascinerande är att få en inblick vilket arbete som lagts ner på denna ventilationshuv, med tanke på att den är till för ett svinhus så är den oerhört vackert utformad och inget som är gjort i en handvändning.

Nytt och gammalt möts.

Den gamla ventilationstrumman är borttagen.

Den nya trumman kommer på plats.

Målad och klar!
Foto: Hedda Rabe.

Muramaris

Muramaris är den första sommarvillan uppförd på Gotland, 1915-17, av paret Roosval. 

Johnny Roosval var Sveriges förste professor i konsthistoria och Ellen Roosval var konstnär, målare, skulptris & musiker. Paret Roosval var de som bestämde att villan skulle byggas i en italiensk stil & omges av en barockträdgård.

2013 blev villan utsatt för brand vilket gjorde att stora delar av interiören & taket totalförstördes (tack & lov så klarade sig trädgården och även fasaden sig förvånansvärt bra), men nu håller villan sakta men säkert på att återuppbyggas igen. I höstas så börjades taket byggas på.

I lördags fick vi via byggnadsvårdsföreningen en kik på arbetet och även höra mer om arbetet av ansvarig antikvarie och arkitekt, vilket var väldigt spännande & givande.

Villa Muramaris före branden.

Insidan av Muramaris efter branden.

Ett examensarbete tar form

Just nu är jag mitt uppe i mitt examensarbete som handlar om att sammanställa och gå igenom de restaureringar som gjorts av Visby stadsmur under 1800-talet. Jag kan utan att ljuga avslöja att det här arbetet har fått mig att känna mig som ett barn på julafton, i princip det roligaste som jag har gjort under hela min utbildning. 

Att se sitt arbete ta form, lyckas knyta samman olika delar och se samband, jag känner mig som Sherlock Holmes (minus fiolen).

Varför skriver jag om det här då? Jo, stadsmuren har genomgått flertalet tillbyggnader, påbyggnader, renoveringar och restaureringar av olika anledningar, tiden har haft sin gång, människan har dragit fram och även vädret har haft ett och annat att säga till om. Alla dessa delar har orsakat olika former av skador på muren, ett sätt för oss att förstå vad muren behöver och inte behöver är att se till dess historia och då pratar jag inte om historien att den uppkom för att hålla de gotlänningarna som var bosatta på landsbygden åtskilda från stadsborna. Utan jag prata om just byggnadstekniska bitarna, de som går att finna genom brevväxlingar, dokumentationer, uppmätningar, målerier och liknande som visar på vad som hänt. Mitt arbete har därav till stora delar utgått från arkiv- och litteraturforskning än så länge, där jag just nu håller på att sammanställa detta, jag kan avslöja att det tar tid och är inte alltid den enklaste uppgiften, men herregud så roligt det är och jag lär mig massor.

Fortsättning följer...